Helvetes resa

Ja så känns det som om jag varit till helvetet och vänt.. låter hårt men ja kan inte förklara det på bättre sätt. men nu mår jag bättre så jag antar att resan fick jag lov att göra pga panikattacken jag fick i torsdags. har mått så dåligt och inte orkat le nästan, fått anstränga mig för att inte gråta hela tiden. var i tisdags till läkaren igen och blev sjukskriven i två veckor men tänker faktiskt börja jobba redan imorgon. värken är densamma och medicinen behöver jag men psyket känns bättre. så varför gå hemma, vem vet hur länge jag tänker ha ont. men däremot tänker jag tänka mig för och inte stressa i onödan och gör onödiga saker som bära mm. tur jag har förstående jobbar kompisar. sen kan jag ju alltid utnyttja resten av sjukskrivningen om jag inte känner att det går

är remitterad till en ny skiktröntgen och till sjukgymnasten och distriktläkaren. denna gången jag far till sjukgymnasten får jag inte ge upp utan kämpa på och hoppas att han får till ryggen, inte för att jag tror att min värk i magen kommer därifrån men jag är villig att prova allt.

nu ska jag laga mat för mamma och kommer hit och äter. Pappa är hos Theres och Anders och Elias och myser (hjälper dem byta golv) lite avvis blir vi faktiskt.
om jag nu inte skriver för måndag så ett stort grattis till ANDERS som blir 30år... grattis gamgubben :0)
kram

Deprimerad

Suck och åter suck...
för att ta det från början. igår åkte jag då in för att ta bort röret som sitter i min mage. är jätte orolig när jag åker och känner mig nästan panik slagen. syster ropar upp mig och vi går in i undersökningsrummet och där står maskinen och medan jag tar av mig jackan bryter jag ihop och börjar gråta för fullt. Sköterskan kramar om mig och försöker lugna mig. de ger mig lugnande medel och låter mig ligga ner samtidigt som de pratar med mig hela tiden och försöker få mig lugn. tyvärr hjälper inte det lugnande utan jag gråter och skakar och känner mig jätte rädd. så kommer doktorn in och de sätter in bit skyddet i munnen och tar fram slangen och då får jag super mycket panik och börjar gråta ännu mer och skaka och läkaren säger att han inte vill göra det på någon som är så rädd trots lugnande. så de bestämmer sig för att söva mig istället.

får gå och byta om och in på operationssalen och där ska jag stickas.. hmm jag är ju svår stucken annars och nu när jag är halvt hysterisk går det inte alls. de hittar av nerver och det gör ont. Jag gråter och blir mer och mer hysterisk, de ger mig lustgas för att lugna mig men det funkar inte utan jag känner mig helt panikslagen. jag ber dem sätta droppet i höger armveck där jag vet att jag är lätt stucken och sköterskan som hela tiden pratar lugnande med mig skyndar sig över på andra sidan och sätter in nålen och innan de ens hunnit sätta fast den säger hon godnatt och jag somnar nästan ögonblickligen.

när jag sedan vaknar känner jag mig jätte ledsen och börjar gråta igen och gråter och gråter. läkaren kommer och säger att de inte hittade något rör och vill röntga mig för att se om de ska måsta göra om det med ett annat instrument. en sköterska följer mig på röntgen och är snäll och väntar på mig för jag är så ledsen och gråter och gråter. röntgen visar bara de clip som de använt när de opererade mig, alltså inget rör.. hmm undra när det försvann.
får prata med läkaren som säger att jag inte borde ha ont alls vid gallan.. och jag som har haft ont hela tiden under en tid hade jag bara så pass lite ont att jag inte behövde smärtlindring men från förra veckan fick jag ju mer ont och tar nu tabletter varje dag. läkaren sa att även om jag haft kvar röret och det rört på sig skulle jag inte ha ont. så har jag fortfarande ont på måndag ska jag ringa kirurgmottagningen så de får kolla upp mig. för som sagt jag ska inte ha ont alls..
och ja det gör en ju lite orolig, vad har jag nu för fel för jag har ju ständig ont och nu mer ont igen än för en månad sedan... suck när ska detta ta slut... mår skit inombords och vill bara gräva ner mig. tur jag har barnen så jag måste stiga upp och fortsätta kämpa...

trodde tidigare att jag varit deprimerad och haft ångest men nej det har jag inte. det jag kände igår var vansinnigt jobbigt och jag har fortfarande något som tynger i bröstet som om någon klämmer över bröstet och jag har aldrig känt så här...

suck

Orolig

Håll tummarna för mig nu. gråter redan av rädsla och känner paniken inom mig. men nu får jag skärpa mig. Jag hoppas allt går som de ska när de tar bort röret och att jag sen får må bra. Är så ledsen att Jens inte kan följa mig och hålla handen.. men är barnen sjuka är det bara att hålla sig hemma...

nu ska jag få några lugnande kramar innan jag åker...

Leos lekland och bi movie

En underbart härlig avslutning på jullovet blev det. Lördag var vi med familjen Stenlund till Leos lekland och barnen lekte i nästan tre timmar och hade jätte roligt. och sedan på kvällen lagade vi god mat tillsammans och barnen fortsatte leka.
Söndag åkte vi med familjen Carlsson och såg Bi movie. inte den bästa film jag sett men barnen var nöjda i alla fall och några höjd punkter hade den allt.

så allt som allt har vi haft en bra jullov och nu börjar vardagen igen. Har som mål att få 10 000 steg / dag på min stegräknare, hoppas kunna höja den ribban senare. men en början i alla fall. Så nu har kampen mot bikiniformen börjat, eller sista biten av vägen mot smalköping.
Jag undrar om 2008 kommer att bli det år jag blir en smal tjockis eller...

Nä nu ska jag sätta mig och lata mig i soffan innan jag ska krypa till kojs...

kramis

Bilder

Den 31 december döptes en lite prins Theodor Jan Salomonsson.
Dopet var fint och roligt. Lilla kusinen Elias höll låda och fick alla att skratta och det blev en lättsam stämning. Nadja sjöng så vackert för sin minsta kusin och gav en tår i ögat åt oss blödiga. Syskonen sjöng åxå varsin sång och det var så vackert.


Efter dopet blev det kusin fotografering och alla 7 kusinerna var så fina.


Sen tog vi ett syskon kort och familje kort av familjen Lundberg.
Visst blev vi fina


Älskar er

Nytt år..

... nya tag.
Ja så var vi då inne i 2008 kan inte fatta det. och år 2007 blev det år jag tappade 20kg. vilket lyckat år, kämpigt var det och inte alls så lätt under hösten men jag klarade det och kan nu se framåt och kämpa på.
förra året vägde jag in mig på viktväktarna men den hemska vikten 102,1 och i år kommer min första vikt inte att ligga så högt upp utan förhoppningsvis ligger den kring 82 och inte mer. Känns helt underbart och kroppen är en helt annan. har lite svårt att se förändringarna själv just nu men jag inser ju att jag itne är densamme. I julhelgen påpekade min käre svåger att jag såg ut som en boll i ansiktet på ett av fotona från vårt bröllop och när jag tittade så visst gör jag det. men den dagen tyckte jag att jag var så vacker, har aldrig känt mig så vacker någon gång men nu ser jag inte den skönheten längre. så när jag har tappat de kg jag ska, ska jag och Jens ta ett fint kort tillsammans och förstora upp så den verkliga jag syns....

Igår började jag i alla fall kampen mot kg, tyvärr har jag gått upp 2 kg under julhelgen och det var inte så kul :0( men de är snart borta hoppas jag.... Ikväll ska jag ställa tillbaka orbitrecken i vardagsrummet så jag kan börja träna på den igen, ska bara smörja upp den så den inte lever om så mycket.

men nu ska jag iväg till jobbet och jobba i några timmar innan jag har semester igen fram till måndag