Ja så ligger jag då hör efter mina mardrömsveckor. En enkel operation som slutade i två veckors inläggning i sjukhus med massor av värk.
För att börja från början.
torsdag den 27 oktober åkte jag och lämnade Linus hos dagmamman och så in på kirurgavdelning 2 för operation av gallan. Satt i tre timmar ute i deras korridor (fanns inget rum ledigt) och väntade. Klockan 13 var det så dags, i med lugnande och Alvedon och på med operationsskjorta och ner i sängen och skjutsades till operationssalen. Efter lite gråt så måste jag ha somnat för jag vaknade på uppvaket vid 16-17 med massor av värk. Fick smärtstillande och lite vatten. Vaknade till med massor av värk och fick mer smärtstillande och åkte upp på avdelningen där jag nu fått ett rum. Natten spenderade jag vaken med massor av smärtor, ringde sköterskorna hela tiden och medan jag låg där och hade ont och grät pratade min granne i sömnen hela natten :0( i alla fall dagen efter fick jag åter massor av smärtstillande och ett hejdå det kommer att gå över. Klockan 11.00 skjutsar Jens hem mig och jag hoppas allt ska gå bra- men när jag ligger här hemma får jag mer och mer ont och tillslut håller jag på bryta ihop. Ringer till sjukvårdsupplysningen som tycker jag ska åka in och det gör vi. Jag hoppas hela tiden att jag bara är fjantig men det gör fruktansvärt ont. Kommer in på akuten och får ett rum på en gång och massa läkare börjar springa och ta prover och ge smärtstillande. Men inget hjälper och jag blir inlagd. Blir pumpad med smärtstillande hela natten och sen är allt som i lite dåsig mörker. så jag vet inte riktigt vilken dag allt händer. Men i alla fall gör det en skiktröntgen på mig och ser att det läcker upp galla i buken på mig. De bestämmer att de ska sätta ett dränage och det var smärtsamt kan jag säga när de medan jag var vaken stoppande in en slang i sidan på magen. Men värken fortsätter och de pumpar in mer och mer narkotika i min kropp att jag knappt vet om det är dag eller natt eller vad jag ska tro. Tillslut är jag så slutkörd och har så ont att jag bara gråter hela tiden. För att jag ska bli bättre måste de sätta in ett rör i gallgången för att stoppa läckaget och det söver mig och gör denna procedur på tisdagen tror jag och de lyckas inte men de lyckas reta min bukspottkörteln så hela min mage börjar krampa och göra ont och hade jag ont innan så ja nu är allt ännu värre. Tillslut så tar de beslut på onsdagen att sätta in ryggmärgsbedövning så de gör det och den tar snett och hjälper inte riktigt som den ska men torsdagen var jag rätt smärtfri. Men munnen börjar kännas som ett uttorkat hål då jag varit helt fastade inget mat eller vatten sen den 28september och vi är nu på den 4 oktober . För att få in röret så planerades en stor operation fredag den 5 och jag åkte på operationen och den stora operationen som de trodde skulle krävas tog 10min, undrar fortfarande vad den första läkaren häll på med. Klockan 11 vaknar jag på uppvaket och gissa vad jag har super ont, jag håller på att dö, får smärtstillande och inget hjälper, läkarna kommer och går och ger mig extra bonusdoser mm men ryggmärgsbedövningen tar inte. Jag gnyr och gråter av smärta hela tiden. på lördagsmorgon gråter jag efter Jens men får inte ringa honom för att göra honom orolig blir ännu mer ledsen och det gör ont ont, varje ny läkare och narkosläkare säger att de ska hjälpa mig men ingen gör något (känns det som i alla fall) vid 15 är jag så trött att jag bara gråter efter Jens och att bli smärtfri, då helt plötsligt kan han få komma dit och sköterskan ringer efter honom och det kommer en läkare och söver ner mig och jag sover i en timme och sen kommer Jens och värken ja den är fortfarande där. Jag gråter och det värker och värker. De beslutar att göra om ryggmärgsbedövningen eftersom de försökt flytta den två gånger utan skillnad. De sätter en ny bedövning och den hjälper inte den heller och då flyttar de den men får ingen respons Klockan 21 skickar de upp mig på avdelning med bara morfin som smärtstillande. De stängde av ryggmärgsbedövningen och gav som upp. Jag fick en knapp och skulle själv smärtstilla mig. Och jag trycker och trycker på knappen men ingen smärtlindring kommer Kommer upp på avdelningen och är jätte arg och nära ett sammanbrott (sköterskan som tog emot mig sa att jag inte sa så många snälla ord och hon kände sig helt hjälplös) i alla fall kom ytterligare en läkare och klämde men sen kom en räddande ängel. Jouren på narkosen kom upp och tog bort morfinet och satte tillbaka ryggmärgsbedövningen med ett nytt medel. Först sprutade hon in lugnande och sen en dubbeldos av smärtlindringen en sk lokalbedövning. Och helt plötsligt klockan 1 på lördagsnatten så slutar det värka. Jag sover rätt bra den natten trots alla koller de gör var tredje timme. Söndagen är jag äntligen lite mer pigg då jag inte fått mer smärtstillande än ryggmärgsbedövningen. På söndagen får jag tillslut även börja dricka klara drycker snacka om gott med vatten när man inte druckigt på ca 1,5 vecka på måndagen får jag äntligen börja äta åxå och dränaget dras. Jippie. på tisdagen sänker de ryggmärgsbedövningen och innan kvällen har de tagit bort all bedövning och kisskatetern är dragen och jag är fri från slangar. Smärtan är ganska jobbig men inte i närheten av tidigare. Får sprutor hela natten men på onsdagen hjälper det med tabletter och jag åker hem jippie. Värken finns fortfarande där men nu är jag hemma och det känns bra och jag mår bättre än igår så allt går åt rätt håll.
Under hela denna tiden har mina barn inte velat krama mig då jag säkert sätt hemsk ut och Linus som är mammas kille gör inte annat än stryker på mig nu och ser till att jag inte försvinner.
Har på denna tid tappat ca7kg och de mesta antar jag är muskler för några sådana har jag inte kvar. Orkar knappt sitta upp än men det kommer väl. Är sjukskriven resten av månaden och hoppas att jag orkar börja jobba den 1 november igen.
Oj det blev en lång historia hoppa ni orkade läsa igenom och att det går att läsa då jag ligger ner och skriver och inte riktigt ser vad jag skriver det var i alla fall skönt att skriva av sig.
Många kramar Malin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar